- medlemskapet

jag är inte tillräckligt sentimentalt lagd för att tycka synd om Svenska Kyrkan nu när så många valt att gå ur. jag tror de kommer att klara sig utmärkt rent ekonomiskt med sina många och rika tillgångar. dessutom är det väl inget fel på tanken att de som fristående kyrka ska få verka som alla andra fristående kyrkor. likväl är jag fortfarande medlem, och som många andra har jag motiverat mitt beslut på grunder som att vilja bevara det svenska kulturarvet och annat jag plockat upp från propagandan i media.

att utbilda sig är ju att ha ögonen vidöppna, speciellt när man som jag, utbildar mig under tidsbrist. i en diskussion nyligen har just frågan om varför man inte gått ur berörts och jag känner att mina argument radikalt har förändrats. även om jag tillhör den generation som döptes redan på BB (vi har tre siffror intatuerade i svålen) så gör ju inte det mig till en bekännande kristen. ser man på kristendomen historiskt sett så finns det ju en och annan händelse som man inte i första hand jämställer med fromhet, men alla har lik i garderoben så det får väl för diskussionens framåtskridande sidoläggas...

ser man på dagsaktuella diskussioner gällande vigsel av homosexuella, deras rätt att adoptera, splittringen i frågor om huruvida kvinnor får prästvigas, ställningstagande i abortfrågor, så inser man vilket bakåtsträvande medeltidamörket svenska kyrkan på många håll representerar, plus att man verkar stå handfallen inför uppgiften att enas kring ett glasklart besked i detta. personligen vet jag var jag står i dessa frågor och jag skulle knappast rösta på ett politiskt parti som anammade samma inställning som kyrkan. kontentan blir då varför jag ska ge ett ekonomiskt stöd till en organisation där dessa smygfascistiska tendenser verkar ha fritt spelrum.

bortsett från den politiska aspekten av diskussionen, så har vi inte heller så mycket gemensamt när vi kommer till livsåskådningsfrågor. min uppfattning om hur det ligger till, samt hur jag utövar min andlighet, skiljer sig markant från den Luthersk Evangeliska kyrkan... jag tror att jag förutom begravningsavgiften, ger omkring 5.000:- årligen till kyrkan. det handlar inte om ekonomi, det handlar om etik. för samma pengar kan jag istället ta ett halvt dussin fadderbarn genom skolgång, se till att de har rent vatten och tillgång till läkarvård. eller kanske tycker jag att pengarna ska gå till en organisation som kämpar mot barnpornografer och trafficking... istället för att ge konstgjord andning till ett patriarkatiskt system jag knappast sympatiserar med.

- akademisk anarki

idag var det dags för akademiska kullerbyttor, det vill säga ett förfarande som förhoppningsvis bara existerar inom den akademiska instutitionens väggar... kanske med undantag av SMHI, där man år efter år kan presentera något som är till 90% felaktigt utan att riskera sin ställning i företaget. uppskattningsvis 30 studenter från hela landet skulle via videokonferens-system presentera sin ort och hur det religiösa livet tar sig ut på hemmaplan - muntligt. inget fel på ambitionen, förutom att man har tre timmars sändningstid innan strömmen bryts, alla ska presentera 4 veckors arbete på maximalt 5 minuter, lekledaren saknar äggklocka.

till och med franz kafka skulle uppskattat humorvärdet i detta. som tur är borde detta gå utanför betygssättningen, då den verkar vara koncentrerad kring de individuella inlämningsuppgifterna...

frågan är, generellt sett, varför en föreläsning måste börja med 30 minuters förvirrad formalia som likväl skulle kunna skötas på gemensamma elektroniska anslagstavlor eller e-post? till råga på allt anser man att alla behöver en halvtimmes bensträckare och koffeinpåfyllning mitt i föreläsningen. detta reducerar det egentliga pedagogiska arbetet till bara två timmar i veckan, vilket inte är så där otroligt imponerande.

men rätt ska vara rätt, och detta är i början av A-kursen och mycket kan ändra sig. bristande rutiner till trots, så är det uppfriskande att känna av allt hjärta som läggs ned i detta från såväl studenter som lärare.

- sammandragningar

det börjar närma sig avrapportering för första momentet och jag känner väl inte riktigt att jag har hundra koll på den ganska lösa form allt har, dels förutsättningarna för arbetet, dels hur mitt sätt att arbeta kommer att värderas, hur de mer akademiskt rutinerade kommer att bära sig åt. vad jag sett hittills finns det rätt stora skillnader, men var finns jag i detta?

jag har länge gnällt om att jag alltid har för lite att göra och att jag rör mig från den ena uttråkningen till den andra. tjenare! få se nu... heltidsjobb, tänkte erbjuda den nya chefen en tusenlapp under border - kolsvart - mot att han ger mej sparken, lirar på krogen i knäckebrödhult varje helg, vilket snart får gå bort trots de goda förtjänsterna men ack så det tär på själen och har gjort så sedan urminnes tider, familj med två barn och hus och alla jäkla tillbehör, mitt nya hysteriska rockband som pockar på uppmärksamhet, jepp, idag hade vi fotosession sminkade som köttmarknadsförsäljare från Hamburg - huga...

och som sagt - heltidsstudier på universitet. äntligen har jag blivit av med död-tiden mellan andetagen. tittade igenom arbetsbelastningen inför moment två, då vi ska igenom de rätt så torra abrahamitiska religionerna - alltså grundbulten i kristendom, judendom och islam. jag börjar inse att jag kanske borde ha ägnat min uppväxt åt söndagsskola, scouting och bibelläsning istället för att lära kids hur man lirar hårdrock. jag är förlorad. stoppade i mig en tablett Niacain till så gick det över.

religionsgeografisk uppgift. hur många små samfund och knöligheter kan man samla i en medelsvensk stad. livsåskådningsanarki där många av dessa är förvillande lika. Gud bor ju i hjärtat på er. varför måste ni krångla till det så förbannat? och så var det detta med rädslor...

- Väckelse

jag kastar mej in i nästa Gudstjänst, denna gång inom väckelserörelsen. pastorn, som för dagen kommer att predika i jeans, tenniströja och gymnastiskor, upplyser mej om att Gudstjänsten inom Vineyard inte liknar det man är van vid från kykan. känns helt okej för mej som inte är van vid något särskilt inom religionsgebitet. stämningen är familjär och avslappnad. församlingen består av yngre föräldrar, barnen stojjar och man diskuterar aktiviteter inom sin söndagsskola. alla är snälla och jag blir vänligt och kravlöst mottagen.

efter Gudstjänsten bjuder två unga herrar med varsin akustisk gitarr på lovsång. jag, som inte är så speciellt bevandrar i genren eller lyriken, får läsa texterna från några A4-ark. den musikaliska upplevelsen är det inget fel på. inlevelse och budskap går fram med all önskvärd tydlighet. mitt problem är väl att jag inte vet vad jag förväntas göra eller känna... troligtvis förväntas jag ingenting. mellan lovsångerna tackar man Gud och Jesus för det mesta och församlingen faller in i tacksägelserna. en ung tjej sitter vid en vägg och gråter, men en församlingsmedlem tröstar.

under sista lovsången känner även jag värmen, kraften och den lätt euforiska berusningen i hjärtat. här finns värme, trygghet och kärlek. jag har full förståelse för att man vill ha mer av denna känsla. den starka förnimmelsen varar i kanske 5 eller 10 minuter, under vilka jag befinner mig liksom inne i mej själv. detta är troligen ingen udda upplevelse för församlingsmedlemmarna, men som nybörjare är jag ganska förtjust.

efter ceremonin får jag prata mer med församlingsmedlemmarna, jag blir inbjuden till husgrupp, vilket innebär att man ses hemma hos varandra och umgås kring ämnet. här finns ingen som visar ifrågasättande om min anledning att besöka församlingen, alla är artigt intresserade och öppna. på det hela en fantastisk upplevelse. kanske jag kan välja att skriva lite om Vineyard efter Ninian Smarts sju punkter...

- Gud älskar en glad givare

så har jag då gjort det - deltagit i Gudstjänst. jo jag skulle ha gått på prayer meeting hos Pingstkyrkan redan på torsdagkvällen men tiden räckte liksom inte till, så på lördagens förmiddag, med en bil vars tomgång nådde 3500 varv, skramlade jag in på Adventskyrkans parkering. redan ett steg innanför dess portar kom människor fram och hälsade och tog i hand. trevligt, men varför håller människorna fram händerna i höjd med hjärtat, då människor jag vanligen träffar på hälsar i höjd med midjan?

okej, mer frågeställningar då: om kantorn spelar fel, varför släpper man då inte genast upp den felaktigt nedtryckta tangenten och tar ett nytt grepp om situationen, stället för att låta olåten vråla ut? kantorn borde väl rimligen kunna repertoaren kan man tycka... sen handlar det ju om rytmiken. denna "ad lib". denna opåkomna pausering innan församlingen förväntas ta ett andetag och klämma i med nästa strof... jag blir åksjuk. känns som om man snubblar på en stor rot i skogen.

klagovisorna åsido... kyrkan var ljus och ... kanske lite för kall för min smak... mexitegel och furu men så är det väl i nyare kyrkor, vad vet jag. predikan var aktuell och saklig. barnen fick komma fram och bli intervjuade om ämnet för dagens predikan, vilket känns trevligt. plötsligt kastas jag tillbaka till medeltidamörkret. med hjälp av en håv av sammet på en lång pinne befriar man mig från mina växelpengar med motiveringen "kollekt" jag trodde även "frikyrkor" fick statliga bidrag för verksamheten så att de inte behövde tigga längre... pastorn proklamerade hurtigt att Gud älskar en glad givare och bad Gud välsigna oss som givit, samt de som givit via post- eller bankgiro. det är nu det börjar vända sig i magen och jag känner av mitt frukostkaffe...

efter Gudstjänsten får jag som uppenbar nykomling fortsätta att skaka hand i bröstnivå med församlingsmedlemmarna, och pastorn... jag presenterar mig och talar om vad jag studerar och vad som är syftet med mitt besök... och jag önskas välkommen med mina frågor. Schysst. Något senare studerar jag församlingens trycksaker, på jakt efter material till mina studier... en äldre herre tar kontakt och frågar om jag vill vara med på bibelstudierna som alldeles strax ska börja. Jag svarar att jag tyvärr måste iväg på en liten släkt-träff och inflikar mitt syfte med besöket. aldrig har jag sett någon byta kroppsspråk så raskt... upp med händerna i kors framför bröstet som ett pansar...

lille vän, jag ska inte äta upp dej. jag vill kanske bara veta om ni har en känsla för om ert medlemsantal sjunker eller ökar. kanske har de mer information på nätet... i övrigt angående den sakrala upplevelsen, så uteblev den tyvärr. hos Adventisterna får jag ingen kontakt med Gud.

- oerfaren

inskrivning och första föreläsning, nu har det börjat! trots att första boken "Religionsvetenskap - en inledning" var mer än torr så känns detta helt rätt. högt tempo på schemat, vilket är helt i min smak. föreläsningen var även den en glad överraskning. älskar att lyssna när någon som brinner för sin sak har en historia att berätta.

denna helg ska jag viga till att för första gången i livet besöka några lokala kyrkor och församlingar och vara närvarande på gudstjänster. är man uppväxt i en helt hysteriskt ateistisk familj, har man aldrig ens fått in tanken i huvudet att det existerar... okej jag erkänner att jag skulle tittat in på Pingstkyrkans prayer meeting igår kväll, men kände att det kunde vara lite väl starkt att börja med så...

på lördag blir det då Gudstjänst hos Adventisterna, som verkar vara en mindre församling. som bonus har de även öppet hus lite senare på eftermiddagen då de ska presentera sin verksamhet. bra tillfälle att lära. på söndag besöker jag en Gudstjänst i gamla hederliga Svenska Kyrkan, för att senare runda av med en Gudstjänst hos Vineyard.

mycket kommer att vara spännande. hur kommer församlingarna att bemöta mig, dels som icke-medlem, kanske sticker ut lite i utseende och klädsel, kroppsspråk, frisyr... känns som om jag har förutfattade meningar här... något som jag kanske kan befrias på under helgens övningar... framför allt är jag nyfiken på den andliga upplevelsen. kommer jag att känna något? om jag utför ritualer utan att vara på det klara med dess innebörd, kommer det att kännas? glädje, berusning, motstånd, förvirring...

lite pirrigt i magen är det ju förståss